De känner sig svikna av myndigheterna och upplever att de saknar ett socialt skyddsnät.
De berättar om ensamheten, om rädslan att släppa människor in på livet och kampen för att överleva utan egen bostad.
GT har träffat två av Göteborgs hemlösa.
– Vi har ingen framtid och har ingenstans att ta vägen, säger Kjell Erik Wallin, 79.
På Göteborgs räddningsmissions akutboende ”35:an” på Linnégatan träffar vi Kjell Erik Wallin, 79.
Under natten har han sovit i ett av rummen.
– Vi som bor här går till centralstationen och väntar på att de ska hämta upp oss. Man känner sig som en flykting, berättar Kjell Erik.
På 35:an finns inga platser, men dörrarna är öppna nattetid för de som lever i akut hemlöshet – i mån av plats.
Efter ett liv som sjöman och FN-soldat återvände Kjell Erik till Sverige någon gång på 80-talet.
– Jag var FN-soldat både i Egypten och på Cypern. Jag körde stridsvagn och hällde upp drinkar till officerare. Det var tufft, men roligt också. Sedan bodde jag i Indien och USA en massa år innan jag kom hem till Sverige, förklarar Kjell Erik.
Sedan han återvände till Sverige har Kjell Erik saknat bostad, varför eller exakt när kan han inte riktigt redogöra för.
– Efter jag kom hem har jag levt som hemlös, men jag har aldrig haft någon riktigt chans att komma tillbaka med min låga pension och nu känns allt hopplöst, säger Kjell Erik.
Kjell Erik har en pension på 7 000 kronor i månaden. Tidigare har han fått tak över huvudet på olika boenden, men nu är hyran för hög för att han ska kunna stanna någonstans mer permanent.
– Antingen får man sova på ett ställe som det här, eller så får man leva i skogen. Det finns inget att välja på. Här betalar vi ingen hyra, men här får vi bara bo en natt i taget.
”Vet inte vad som ska hända nästa dag”
Kjell Erik berättar att han har svårt att slappna av och svårt att sova, även när han då och då har tak över huvudet.
– Ute sover man inte mycket. Här kanske det blir någon timme eller två. Jag är rädd för osäkerheten, att jag inte vet vad som ska hända nästa dag, säger Kjell Erik och fortsätter:
– Snart kanske inte härbärgena har råd att ta hand om oss. Då får vi ligga ute och då kommer vi att dö. Vi har ingen framtid och har ingenstans att ta vägen.
Kjell Erik känner sig sviken och oönskad av samhället, berättar han:
– De vill inte se oss, ta hand om oss. Vi är avskräde, tycker dem. Polis, väktare, politiker. Var man än sätter sig, om man så sitter på centralstationen och hänger lite på huvudet så skickar de bort en. Reglerna är mot oss pensionärer och mot oss hemlösa.